The end is near! bye Kim
Nu är det gjort, nu har jag bokat tid för avlivning av Kim,. Det svåraste jag gjort, men jag vill inte att hon lider. Hon är 11 år ganska pigg för sin ålder men den stora knölen på magen går inte att ignorera. Men i hennes huvud är hon pigg hon har inte fattat att hon är gammal. Men det är själviskt att låta henne stanna jag vill ge henne lite tillbaka för allt hon gett mig. Och jag vet inte hur livet blir efter hon är borta.
Kanske kommer jag känna mig lättad när hon väl är borta, då behöver jag inte oroa mig för att hon lider. Men vad tomt det kommer att bli. All den glädje hon givit, den kommer jag aldrig kunna betala tillbaka. Visst jag är ledsen nu men det kommer gå över.
Som djurägare har man ett ansvar det visste jag när jag köpte henne. Men 11 år går jävligt fort , och dagen när man måste ta sitt ansvar är här. Allt har ett pris inget varar för evigt. Man kan bara acceptera att tiden tillsammans är över. Och hoppas att hon har haft det bra här.
Jag har ju alla minnen som jag fick, och de är många för att inte tala om vad jag har lärt mig. Jag ångrar inte att jag skaffade hund. Inte ens nu när beslutet är taget. Nu får jag vandra livets väg själv utan ledsagare, förutom sambon då. Kanske skaffar jag en ny hund. Men just nu skall jag ägna all min tid till Kim, hon kommer nog undra vad fan jag håller på med. På onsdag kommer jag nog skriva en ny blogg för att skriva av mig den behöver ni inte läsa den kommer vara full av dravel.
*Älskade söta underbara Kim. De många åren hon har funnits i mitt liv har vart bland det bästa som hänt mig, (förutom min älskade sambo) hon har givit mig trygghet och närhet när man har vart ledsen då har hon kommit och lagt sitt huvud i knät eller så har hon lagt sig tätt tätt intill en, när tårana har forsat ner för kinderna. Har man ramlat så har hon kommit och satt sig nära tills man kommit upp/satt sig i stolen eller annat. Kim har givit mig många skratt när hon har busat runt med pinnar, bollar m.m. Alltid lika glad när man ska ut och gå med henne, märkte hon att man gick upp mot sjön där hon skulle få hoppa ut från klipporna med ett patinerat "Kimsvandyk" efter boll, frisbee, eller pinnar. Gud jag kommer sakna detta, vakna varje morgon, komma hem efter jobb eller annat och alltid ha en glad svansviftandes Kim mötandes vid dörren. För alltid lika älskad och saknad kommer hon att vara. KRAM
R.I.P Kim! Om du behöver någon att prata med finns jag upp för backen eller bara ett telefonsamtal ifrån Björn!
Kimmen=( Ring om du behöver prata. KRAM!!
